Allt hör samman med alltet. Den insikten är bland annat förutsättningen för dagens hjärnforskning. Om så inte vore fallet skulle vi inte förstå något om hur våra hjärnor fungerar genom att utföra experiment på andra djurarter, exempelvis råttor. När Ingrid Sunde Koslung därför under era månader långsamt överför en bild från experiment utförda på råttor om hur s.k. gridceller beter sig, blir förbindelselinjerna, målade med tusch på duk, betydelsebärande. Linjerna visar hur råttorna rör sig i ett fritt rum. Elektroder kopplade till en individuell neuron i försöksdjurens hjärnor visar när neuronerna är aktiva. Då “lyser” de till som de röda prickarna på Koslungs målning. Råttorna springer, tuschspåren rör sig oförutsägbart, nervöst, över duken. De röda färg äckarna bildar kluster, som mest ser ut som klasar. Men de neuroner som triggas igång av rörelsen är alldeles speci ka celler. Dessa cellers elektriska impulser är strukturerade som ett “grid”, en strängt geometrisk hexagonal struktur som bestämmer hur råttorna (och addermöss och troligen människor) läser av rumsligt sin omgivning. De läser således inte av den endast genom att erfarenhetsmässigt förstå rummet, utan genom en medfödd struktur som gör att de förhåller sig till rum på ett bestämt sätt.
Allt hör samman med alltet.Den insikten är bland annat förutsättningen för dagens hjärnforskning. Om så inte vore fallet skulle vi inte förstå något om hur våra hjärnor fungerar genom att utföra experiment på andra djurarter, exempelvis råttor. När Ingrid Sunde Koslung därför under flera månader långsamt överför en bild från experiment utförda på råttor om hur s.k. gridceller beter sig, blir förbindelselinjerna, målade med tusch på duk, betydelsebärande. Linjerna visar hur råttorna rör sig i ett fritt rum. Elektroder kopplade till en individuell neuron i försöksdjurens hjärnor visar när neuronerna är aktiva. Då "lyser" de till som de röda prickarna på Koslungs målning. Råttorna springer, tuschspåren rör sig oförutsägbart, nervöst, över duken. De röda färgfläckarna bildar kluster, som mest ser ut som klasar. Men de neuroner som triggas igång av rörelsen är alldeles specifika celler. Dessa cellers elektriska impulser är strukturerade som ett "grid", en strängt geometrisk hexagonal struktur som bestämmer hur råttorna (och fladdermöss och troligen människor) läser av rumsligt sin omgivning. De läser således inte av den endast genom att erfarenhetsmässigt förstå rummet, utan genom en medfödd struktur som gör att de förhåller sig till rum på ett bestämt sätt.
Forskningen, utförd vid NTNU, är ett led i minnesforskning, något som Koslung följer med stort intresse. Hon har under flera år intresserat sig för hur minnet och hjärnan fungerar. Mest tydligt är detta i stort visuellt forskningsprojekt hon påbörjade för tre år sedan. Varje dag, oavsett vad som hände , tecknade hon något som formellt liknade en serietecknings- strip, tre rutor som fylldes med ett slags parallelberättelse till den dagens innehåll. Det flera hundra strippar stora projektet har blivit till en fascinerande resa in i hur minnet och varseblivningen samspelar. Det är inte riktigt visuella tankar, snarare en slags nedtecknade impulser varvade med kommentarer. Allt svänger vilt i dessa bildtankar. Ibland är de abstrakta, ibland vackert, romantiskt tecknade, ibland töckniga, ibland fyllda med en nästan vitsig humor. Då de ställdes ut hösten 2011 på galleri KHM i Malmö formade de en mur, och besökarna på utställningen erbjöds stegar och ficklampor, som om de gick ner i ett gruvschakt, för att kunna följa och närstudera verket. Bara grundformen, själva stripens struktur, förblev densamma.
Egentligen är det samma struktur i Koslungs stora målning. Linjerna som återskapar de små råttkropparnas springande verkar helt oförutsägbara, ändå styrs de av strängt regelmässiga hjärncellsstrukturer. Hela duken är indelad i ett rutsystem, utfört med blyerts. Det rutsystemet bildar också en referens till uppfinningen centralperspektivet någon gång under 1400-talet. Med rutsystemets, eller "gridens", hjälp kunde konstnärerna återge ett tredimensionellt rum på en tvådimensionell yta, så som det tycktes vara för blicken
Den lekfulla referensen till modernistiskt 1900-talsmåleri är uppenbar - gridpaintingens struktur ger upphov till en slags dansande rytm som mera liknar Jackson Pollock eller action painting. Koslungs egen "action" , där hon med duken utbredd på golvet stilla och tålmodigt överför förlagans myllrade struktur gav henne knän som hon hävdar är lika hårdhudade nu som hennes fotsulor. Det finns en fin ironi mellan den bilden och bilden av det färgsprutande dansorgierna Pollock genomförde. Jag tänker också på en annan koreografi, när Koslung för ett tiotal år sedan lät en grupp vänner, iklädda balaklavahuvor, plötsligt dansa runt i klassisk balett på Oslos gator och torg.
Den fascinerande Higgs konstant, partikeln som inte är en partikel, men som en samlande rörelse, och som man tror vara ursprunget till att energi omvandlas till materia har man kanske spårat vid Cern-laboratioriet denna sommar. Det ligger i korten att man inte riktigt kan veta det.
En rörelse, som leder till förtätning, som sedan leder till alla miljarders skiftande materiella uttryck i universum.
Några hjärnceller som utsätts för ett oväntat tryck och som leder till en förändring av personligheten. Myriader av rörelser, exempelvis alla de som utförs av människor och fladdermöss i en stor stad, och som alla bestäms av några få celler i ett strängt mönster.
Albert Einstein formulerade en gång samma insikt som formulerats av mystiker och magiker genom mänsklighetens historia: "Det finns bara två sätt att förhålla sig till världen. Antingen är inget ett mirakel. Eller är allt ett mirakel."
Vad konstnärer och vetenskapare har gemensamt kan vara just detta - att finna de enkla strukturer som göms i tillvarons oöverskådliga och fängslande myller.
Gertrud Sandqvist
...
